186
Faster Gunilla lade sig tidigt och började genast plocka ihop sina saker och ordna i sin sykorg, som stod på förmaksbordet.
Kerstin kysste hastigt min kind till godnatt, och jag gick därifrån mer upplivad än jag känt mig på länge.
XXIV.
Det dröjde inte lång tid, förrän Kerstin Wåhlberg och jag träffades nästan dagligen.
Hon steg in i mitt hem och erövrade Pa och gamla Lova med sitt friska sätt och glada skratt. Hon trummade på Pas flygel, så att jag såg honom inne i sitt rum förtvivlad hålla händerna för öronen, och hon sjöng, så att hela vår gamla våning blev till ett enda darrande eko av hennes starka röst. Hon hade detta obesvärade vis att ta åt sig allt, som tillhör s. k. »sunda» naturer: vänskap, hyllning, beröm, allt plockade hon upp i sin famn. I varje krets blev hon genast medelpunkten, hon kunde helt enkelt inte hålla sig i skymundan, och hon ansågs ofta för vida mer begåvad, än hon i själva verket var, därför att hon alltid i rätta ögonblicket kom med vad hon ville säga: det som hennes goda minne fångade upp och triumferande kunde kasta fram.
