192
— Jag köpte dem på vägen, sade han, nu åter förlägen, och snubblade över orden.
Pa skrattade.
— Till mig? frågade han.
Men Herbert var redan framme vid min stol. Jag tog blommorna i handen. De doftade friskt. Några vattendroppar glänste på bladen. Ofrivilligt såg jag bort mot dörren, som stod på glänt. Det lät, som om något oroligt rört sig därinne…
XXVI.
Flera dagar gingo. Så kom Herbert igen. Nu hade han ett nothäfte med sig, som han lovat Pa; men Pa var inte hemma.
De skära tulpanerna han förra gången givit mig höllo på att blekna på mitt skrivbord, men jag hade dröjt med att kasta bort dem. De vissnade icke som vanliga blommor genom att hänga huvudena från krökta stjälkar. Deras stjälkar voro lika raka, men blommorna blevo allt blekare och genomskinligare — liksom tynade bort.
Herbert steg in i mitt rum. Jag bad honom sitta ned. Han satte sig vid skrivbordet, gav blommorna en hastig blick och trummade
