199
XXVIII.
Det yttre livet formar inga händelser jämförliga med det som händer och sker inom oss själva. Därför blir berättelsen om ett liv, även när den luft, som omger det, genljuder av trumpetstötar och kanondunder, ändå bara den stilla berättelsen om ett hjärta och ett hjärtas dunkla vävnad av blod och nerver och anda.
De inre krafter, som verka inom somliga människor söka spränga den omgivande ramen, söka bryta sig ut, ångande otåliga, andra människor tyckas inom sig ha ett orörligt vatten likt en blank spegel, som återger själens minsta händelser i sitt glas. Nästan ingen förmår att ställa sig i harmoni med yttervärlden. Nästan alltid blir det stridigheter, knuffar, häftiga utrop. Var och en söker passa sig in i det lilla stycke av världen, som kommit på hans lott. Sällan går det. Inom människorna lever en helt annan värld. Den går inte alt passa in någonstädes. Därav oron, ångesten, den låtsade likgiltigheten.
Det var, när jag mer lärde känna Herbert Holst, som jag började tänka på detta. Hela hans väsen gick som en ton igenom mig. Under hans inflytande började en mängd tankar vakna
