202
skadelystet infinna sig, som om man just lockat på det. Men icke så nu! Min första kärlek fick jag under denna tid förnimma som en stilla glädje.
XXIX.
Så upptagen var jag av denna min känsla, att alla andra, mina släktingar, ja till och med Pa, makades ut i periferien. Jag fick inte plats med dem. Kärleken sög till sig mina tankar, mitt blod, mina nerver, liksom det nyvaknade livet under en ung mors hjärta vill ta alla krafter ifrån henne.
Så intensivt levde jag till en början i detta, att alla andra endast skymtade som skuggor i en avlägsen dimma. Det blev på ett obehagligt sätt jag ett ögonblick väcktes upp ur min dröm genom en med Mirjam Meijerhelm förbunden händelse.
Tant Mirjam hade väl först bannat mig litet för vad hon kallade mitt » dumma uppträdande mot Henriette», men så hade hon glömt alltsammans och tagit mig till nåder igen.
En dag bad hon mig gå med henne ut och handla. Jag kunde inte säga nej, fastän jag inte visste något rysligare än att promenera med
