213
en helt annan, en obekant ny varelse, som börjat leva sitt eget lönnliga, okända liv.
Jag uppfattade det blixtsnabbt, men ingenting mera hände under kvällen, och inom mig undrade jag sedan, om jag sett fel.
XXXI.
Men jag hade icke sett fel. Något inträffade en tid efter den där aftonen — något med Barbara.
Om man tycker att några skulle vara olika varandra, så var det väl James och Barbara. Den där unge mannen så sprudlande av liv, så självisk och nyckfull, så frisk och hänsynslös… Och så Barbara! Den främmande! Den alltid overkliga!
På sista tiden hade Pa då och då talat med mig om James. Man hade bekymmer för honom. Han var en ohjälplig slösare, kastade ut pengar till höger och vänster, till dess han måste låna av kamraterna: då bjöd han dem i sitt hjärtas glädje på champagne i mässen för mer än de lånade pengarna.
Men det fanns allvarligare saker. Han spelade. Han kunde inte låta bli det, lika litet som
