216
vackra utseende. Dessa släktingar, som ju innerst hängde fast vid varandra och höllo av varandra och som ju icke på något allvarligare vis kunde ogilla varandras oarter och besynnerligheter, eftersom dessa voro ett tämligen gemensamt arv för dem alla, gingo nu till överdrift i sina kritiska uttalanden om James, som de egentligen icke hade något emot, endast därför att de allesammans voro upptagna av oro för Barbara. Där var släktspöket igen: rädslan för alt åter en medlem av klanen plötsligt skulle störta ned i det kokande djup, där de sett så många drömmande, lyckoglänsande försvinna.
Och tant Mirjam? Anade hon något av detta? Man trodde det; dock, ingen visste ju egentligen, vart tant Mirjams tankar flögo. Men hon hade ändrat sätt mot Barbara. Förut hade hon varit vänlig mot henne, kanske inte så intresserad som i fråga om mig, men hon hade aldrig visat henne någon elakhet. Nu såg hon inte åt Barbara. Barbara fanns inte till för henne. Hon talade över hennes huvud, som om hon varit luft, och räckte hon henne handen till goddag eller adjö, vände hon sig alltid till någon annan i samma ögonblick, liksom om hon ej hunnit med att tänka på alla.
