220
Men nu ville jag. Jag köpte ett fång av blommor, jag mindes att Barbara älskade blommor, och så for jag ut till hospitalet. Egentligen hade jag då ingen föreställning om ett hospital. Har någon utomstående det? Numera har jag det. Jag vet, att det ej i mycket skiljer sig från ett vanligt sjukhus: varken ett fängelse eller en tvångsanstalt är det. Men denna första gång…
Jag kom utanför den del av staden, som jag hittills kände, stod så till sist framför ett högt staket och gick in i en vidsträckt park.
»Så vackert, tänkte jag, »här kan ju Barbara promenera.»
Då mötte jag en skock patienter. I spetsen för dem gick en stadig gumma med en toppmössa på huvudet och en grov käpp i handen. De andra kommo efter, förmodligen klädda i hospitalets kläder, med små runda grå mössor och korta kavajer. Jag stannade och lät dem passera. Några vände ansiktena mot mig: bleka ansikten, där ögonen ruvade djupt inne. Ett par skrattade, högt, dumt. Två sköterskor i sina svarta kappor gingo mittibland dem.
Jag tyckte icke längre, att parken var så vacker. Betryckt vandrade jag vidare.
En gammal herre i päls kom gående, stödd
