222
läste, ett par gingo av och an på golvet och vredo händerna.
— Det här är lugna avdelningen, sade syster Hildur och låste upp och reglade igen.
Här var en vävsal. Jag såg huvuden nedlutade över vävstolarna. Någon sjöng sakta. I ett annat rum surrade en symaskin. Överallt mötte vi blåklädda, leende sköterskor.
»Det här är ju inte farligt», tänkte jag.
En ny korridor! Den var inte så ljus. Inifrån ett rum hördes en gnällande röst. Vid en stol stod en mycket mager välklädd dam. I detsamma som vi gingo förbi henne började hon att av alla krafter med sin knutna hand slå på stolen, medan hennes röst steg till ett skrik. Okvädinsord, svordomar tumlade ur hennes mun; och hela tiden slog hon på stolen, som om hon velat hugga den i bitar. Så tystnade hon lika tvärt, som hon börjat skrika, och satte sig lugnt och leende ned.
En liten spenslig dam med håret i oordning kring ansiktet kom rusande emot oss, hejdade sig, neg djupt, rätade upp sig igen med förnäm blick.
— Drottning! Drottning! mumlade hon med blid röst.
Syster Hildur nickade åt henne. En dörr slogs
