233
hos mig, ibland hos Kerstin, ja till och med Bo och Herbert fingo göra fint i sina respektive dubbletter för att ta emot oss. Det låg en obeskrivlig stämning över dessa sammankomster. Till och med den klarögda Kerstin tycktes ryckas med därav.
Första gången jag var uppe hos Herbert… Han hade ett par rum vid Tegnérlunden, icke långt från Högskolan. Från fönstren såg man parken, där alltid barn lekte. Jag steg in i hans bostad med en nästan andaktsfull känsla, och jag skulle velat tysta Kerstins glada höga röst. Det var, som om jag lyssnat efter något: hans hemligaste drömmar, hans innersta tankar.
Överallt på bord och stolar lågo böcker och noter, men från hyllorna, ja från alla upptänkliga platser, lyste blommor. I elt hörn stod tevattnet och puttrade, och på ett bord framför en bred ottoman, hade han dukat upp kakor och koppar. Där slogo vi oss ned. Själv hällde Herbert i teet åt oss. Jag önskade, att jag fått göra det. Jag skulle velat vara värdinna i hans rum. Vi lade citronskivor i det doftande teet och drucko det på ryskt vis.
Herbert sprang till pianot. En melodi nynnade ut i rummet. Tulpanerna på hyllan ovan-
