Sida:Tonys läroår 1924.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

237

packade in oss i släden: Bo bredvid Kerstin, jag bredvid Herbert.

Det var lustigt att se Kerstin och Bo ihop. Det var alltid något stridslystet i deras samvaro. Kerstin fann Bo för flickaktig. Bo tyckte Kerstin var för manlig. Hans nyömtåliga estetiska sinne led svåra kval vid åsynen av Kerstins blusar, skor och strumpor. Hon förstod sig inte på att klä sig. Det lätta koketteriet låg inte för henne. Sitt blonda hår strök hon rätt upp, och det var bara en händelse att det passade henne att ha det så, därför att hon hade en så vacker panna; och satte hon på sig en klänning, hängde den gärna på ett underligt sätt kring hennes kraftiga figur. Men ändå, fastän de retades med varandra, tror jag att dessa två, Kerstin och Bo, voro upptagna av varandra, om också kanske mest av varandras brister.

Jag satt bara stilla och gladde mig åt den vackra dagen. Nära mig, så nära att jag kände tryckningen av hans arm mot min, hade jag Herbert. Den lätta beröringen med honom lopp genom mig, berusade mig, kom solstrålarna att blixtra framför mina ögon. Och så var rädslan åter där. Rädslan för att denna känsla av välbehag skulle vara oren, icke värdig min kärlek.