239
mustasch hängde ned från den bleka munnen, och nu upptäckte jag ögonens milda bruna glans, som gav hela hans utseende något släkttycke med skogens skygga åbor.
Från en liten sidodörr kom en storväxt dam frambrusande. Henne dränkte inte isbjörnshuden, men hon och den mäktiga fällen tillsammans kommo mannen att likna en blek skugga, eller en vit solfläck på väggen. Mörk och yppig, med en svallande oredig hårmassa, föreföll målarens hustru, modern till alla dessa barn, som myllrade omkring ateljén, som en verklig naturens brunn, vari starka safter kokades och tillagades; man tyckte sig riktigt se dem svälla under det åtstramade klänningslivet. Hon tog oss i händerna med kraftiga grepp, och den breda röda munnen skrattade.
En ny släde, fullastad med ungdom från trakten omkring, kom nu framkörande. Ateljén fylldes av skrattande, pratande unga herrar och flickor. Uno Lindfors blinkade nervöst och drog sig undan in i ett annat rum. Men bakom ljusa flickhuvuden och farande barnungar bredde sig hans tavlor: stycken av skog och berg och sjö, som om väggen öppnat sig och man sett rätt ut i naturen.
