Sida:Tonys läroår 1924.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

283

Vi sutto tysta. Nej, jag ville icke lova något. Mitt hjärta protesterade skrämt mot löften. Men han begärde ju heller ingenting sådant av mig. Älskade jag två män? Jag ville berätta om den andre för Herbert. Hade han icke redan anat det? Och innan jag riktigt visste, hur det gick till, började jag med låg röst att tala om denne andre. Men först nu förstod jag, att det jag upplevat var nästan omöjligt att kläda i ord. Det hela blev till en hög fjäderlätta dun, som kunde försvinna i min knutna hand. Vad jag sade blev endast till tveksamma antydningar, stämplade av min egen oro.

Men Herbert måtte ändå ha förstått. Alltjämt såg han på mig på samma sält, alltjämt kände jag mig fasthållen av ett par smala händer.

— Det är detsamma, sade han till sist. Låt oss ändå ha vår tysta överenskommelse. Vi kunna hjälpa varandra bara genom tankar. Du vet inte, vad tankar förmå. Sådana tankar äro lika bra som musik.

Och med en känsla av glädje och trötthet på en gång lade jag min hand ett ögonblick i hans.