291
tog av mig hatt och kappa igen, och vi ställde oss vid salsbordet för att ordna blommorna i olika vaser. Herbert förstod sig på blommor och satte alltid ihop dem på ett särskilt vackert sätt. Det var ett nöje bara att se hans händer syssla med dem.
Solstrålarna, som föllo in genom fönstren, blandade sig med blommorna. Ibland tyckte jag helt förvirrad, att jag stack en smal, darrande solstråle i skålen i stället för en blomma. Lova kom och tittade i dörren, myste litet och försvann. Herbert hade nu blivit hennes specielle gunstling.
Jag tog ett par vaser och gick in med dem i mitt rum. Herbert kom efter. Han stod och såg på mig, medan jag placerade mina blommor. Det var, som om en stilla frid gungat in i rummet. Något av den stämning, som behärskat mig första gångerna Herbert spelat för mig, kom åter över mig. Jag mindes, hur jag en gång suttit i salongen och sett in i mitt flickrum och fantiserat om att mitt hjärta låg härinne. Och jag hade velat svänga upp dörren på vid gavel för att de där stjärnögonen skulle kunna se rätt in.
Nu tyckte jag också, att jag hörde mitt eget hjärta, lyckligt och skrämt på en gång, ticka