293
— Det är så vackert, sade vi. Vi visste icke riktigt, vad vi menade. Det är så vackert.
Vi sade alldeles samma ord, gjorde nästan samma rörelser med händerna. Det var, som om vi smultit ihop till en varelse. Ibland snuddade vi mot varandra. Då möttes våra ögon, lyckligt leende. Ett barn stannade oss och tiggde. Vi gåvo det slantar. Utanför Grand Hôtel stod en italienare med en knippa ballonger, som lyste i solen. En bil kom körande, en ung dam steg ur. Hennes parfym flöt förbi i luften.
Vi gingo vidare. Skeppsholmen var en enda stor och tung lövmassa. När vinden kom farande, skildes löven prasslande åt, och framför våra fötter dansade solfläckar och skuggor oroligt av och an.
Åter vände vi och gingo in mot staden. Våra ögon brände, tårade och stora, som om de icke mera orkade se allt det som rörde sig.
Vi stodo i mitt rum igen. Fortfarande ringde kyrkklockorna. Doften från blommorna sam i luften. Åter sjönko vi in mot varandra. Jag höjde törstigt min mun. Men han kysste blott osäkert min panna och mina ögon. Då hörde vi steg i tamburen. Det var Pa.
