305
egna tankar upptrampade stigen, känner jag mig åter ryckas med av samma virvelvind, som den där gången var nära att föra mitt förstånd över till det land, varifrån man icke återvänder.
Som en dröm begick jag eklateringsdagens spänning och förtjusning. Jag tog människor i handen, somliga kysste och omfamnade mig, alla hade blommor med sig. Salongen var ett hav av färger och dofter, jag tyckte åtminstone det. Jag kände det, som om man bundit vingar på mina fötter. Jordens stoft och damm kommo mig icke vid. Kerstin var också där. Hon sjöng för oss. Jag minns att hennes röst slog över mig som hammarslag.
Aftonen därpå voro Herbert och jag och Kerstin och Bo på teatern. Jag varken såg eller hörde något av det som försiggick på scenen. Där skymtade endast för mina ögon som ljus och skuggor. Eljes föreföll mig allt så märkvärdigt tyst. Ibland skar ett skratt genom tystnaden. Då knottrades min hud, som om en våt handduk slängts över min rygg.
Det var, när vi gingo hem från teatern, som en dyster stämning smög sig över mig. Vid en gata hade vi tagit godnatt av Kerstin och Bo. Herbert följde mig hem. Jag gick tyst. Mörkret bortifrån gator och gränder ropade på mig.
20. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
