307
ut ur mig själv och strax ersatts med den andres, hörde jag min röst tala med den där främmande brytningen jag kände så väl. Jag visste att Herbert satt där. Jag var till och med starkt medveten om hans närvaro; och ändå var det, som om jag inte sett honom. Herbert föreföll mig icke att vara verklig. Men bilden, som steg upp framför mig, var verklig.
Jag såg rätt in i ett annat rum, som jag aldrig förut sett. Mitt i rummet var ett skrivbord, och bredvid det stod Frank. Hans ögon voro ångestfullt riktade på mig, invid hans hand, som stödde sig mot skrivbordet, låg en revolver.
— Frank, sade jag igen, nu alldeles högt. Gör det inte!
En stol föll omkull bakom mig. Det var Herbert, som sprang upp. Men innan han hunnit nå mig, sträckte jag avvärjande händerna ifrån mig.
— Rör mig inte, sade jag fast. Du bara bränner mig!
Han måste varit utom sig, men han lydde mig. En stund visste jag nu knappast mer om hans närvaro. Jag talade med Frank. Bland engelska ord och meningar, som oupphörligt ville välla över mina läppar, letade jag fram mitt
