310
undvika de där mörka ögonen. Det var jag själv, som låg i sängen. Med händerna tyckte jag mig känna mina egna former, ansiktet på kudden, där mitt ansikte brukade vila. Men var det jag, kunde jag ju icke också ligga på knä bredvid sängen! Åter började jag tala. Jag hade blivit Frank. Jag visste ju, att jag inte var han. Och ändå var jag han. Jag var han! Verkligheten flöt över i det overkliga. Jag hade själv förskjutit gränserna. Det var, som om jag i ett vanvettigt »väva vadmal» slängt skytteln fram och tillbaka, till dess trådarna blandades samman i ett outredligt virrvarr.
Jag var inte rädd annat än för ögonen där bakom mig, och så långt hade det gått, att jag inte fann någonting av allt detta besynnerligt. Franks röst talade till den där skugglika, upplösta gestalten på sängen. Ömma ord! Den sade kanske endast det, som jag längtat att få höra, då jag om nätterna legat vaken därborta i villan, medan månskenet strömmade in i rummet. Jag vet ej! Jag bara talade. Rösten fyllde rummet. Ibland tystnade jag för att lyssna. Då for det där vita spända ansiktet upp mot mig och tvingade mig att fortsätta. Nu började jag att gå fram och tillbaka.
— Se inte på mig! sade jag åter plötsligt till
