319
LV.
Nu återstodo endast några timmar till uppbrottet.
Igen var Herbert hos mig. Hans ögon glänste som av en ny glans och hans händer skälvde, som om också han nu exalterat upp sig. Men när jag tog dem, voro de kalla. Själv låg jag nu först i ett slags halvt dvallikt tillstånd, vari den lille doktorns mediciner försatt mig, och Herbert föreföll mig ibland mycket nära, ibland skild från mig av en fin, lätt dimma. Händerna foro, skyggt och svalt smekande, över mina. Plötsligt kände jag dem bli varma igen; då höjde jag mig upp mot honom och hängde mig fast vid hans hals. Han kysste mig. Kyssen blossade upp inom mig. Mer, mer! En storm mullrade långt borta. Det var blodet, som bultade och sjöng i mina öron. Omedvetet, hetsigt ville jag i den stunden nå lugnvattnet, som väntar på andra sidan två varelsers sammansmältning. Jag kände en lust, tung och spänd, lägra sig, förstulet eggande varje fiber till famntag. Herbert blev orolig. Jag ryckte av mig täcket och ställde mig på knä upp i bädden. Herbert reste sig också; med litet tafatta, blyga
