322
stark frestelse för mig som sprutspetsstinget för morfinisten.
Den lilla sköterskan satte sig vid min bädd och såg framför sig. Jag vände mig på sidan för att kunna betrakta henne. I rummets djupa ro glömde jag för en stund allt som hänt. Den där lilla kvinnan, som satt bredvid mig med händerna i skötet, tycktes dra in allt ljuset från lampan i sina blå ögon. Ja, allt ljuset var där! En stund låg jag helt lugn och såg på dem; så spratt jag med ens till.
— Det är någon utanför dörren, jag känner det, mumlade jag oroligt.
Hon försäkrade leende, att där ej kunde vara någon. Slutligen gick hon dock mot dörren.
I detsamma sköts den sakta upp. Det var en av hennes kamrater, som ville tala med henne.
Syster Safir försvann.
»Så var det någon ändå», tänkte jag.
Men när den lilla systern gått, såg jag åter hennes ögon för mig. Och nu blev jag rädd också för dem — oförnuftigt, hejdlöst rädd. Jag frågade mig icke, varför de skrämde mig så oresonligt; det kunde ju ej heller förklaras. Vad skulle ett par ögon kunna göra mig för ont? Och ändå…
När syster Safir åter kom in, kastade jag mig
