325
Jag var en del av dem alla. Cellerna i min kropp voro ju endast fortsättningen på cellerna i deras. I mig samlades de alltså, alla dessa gamla, som dött undan och fötts på nytt. Åter revo mina händer i huden. Om jag kunde slita bort den — se, så måste de finnas där i mitt kött — de gamla och de kommande släktena. Jag var en myrstack av krälande liv, mitt eget jag försvann däri, gamla släkten multnade inom mig, nya sprutto förväntansfullt upp.
En smygande ångest grep mig. Jag ville ha fram ett ansikte ur dimman, ett ansikte som jag kunde känna igen. På nattduksbordet låg en liten nackspegel. Jag grep den häftigt och stirrade in i glaset. Men det var icke mig själv jag betraktade. Bakom mitt eget bleka ansikte, omkring vilket håret föll i tovor, sökte jag ett annat. Vi hade en målning därhemma av min stammor som ung. Måste icke hon finnas inom mig? Hon liksom alla de andra! Lurade icke hennes ansikte bakom mitt eget? Blickade icke hennes ögon fram ur mina egna? Ivrigt plockade jag upp min näsduk under kudden och doppade den i ett glas vatten, och därpå började jag sakta stryka med den våta näsduken kring kinderna, över pannan, runt ögonens och näsans fördjupningar. Det var, som om jag misstänkt,
