332
tavlor: det var Kristina Nilsson, den sjungande bondflickan från Småland. Hastigt satte jag mig upp. Jag hade ofta hört talas om den där gången sångerskan sjungit från Grand Hôtel och trängseln utanför hennes balkong blivit så stor, att många människor fallit i Strömmen. Jag sprang upp ur sängen och fram till fönstret. Jag sjöng. Å, jag sjöng! Nu var jag den stora sångerskan. Utanför samlades redan allt folket! Man bara väntade på att jag skulle slå upp fönstret och låta min näktergalsröst flöda ut över de längtande människorna. Jag såg för mig alla dessa ansikten, vita, liksom utplånade i solljuset, vända upp mot mig med munnarna vidöppna, gapande som svarta hål. Alltjämt sjungande, började jag öppna fönstret. Någon ryckte häftigt i dörren. Det var syster Signe. Men nedanför väntade ju allt folket! Syster Signes röst nådde mig dock. Hon bannade mig för att jag sprungit upp ur bädden och börjat skrika och bråka på detta sätt. »Skrika och bråka!» Visionen av folkmassan smalt bort. Jag tystnade. Å, förödmjukelsen! Förödmjukelsen! Med sänkt huvud och böjd rygg som en hund, som var rädd för stryk, sprang jag tillbaka till min säng. På en lång stund vågade jag icke se upp. Jag var ingen
