337
skulle pigga upp mig, och de skulle få veta litet mer om honom. Bakom allt spårade jag nyfikenhet och litet grand sensationslystnad. Slutligen tog jag en bok och gick ut och satte mig i hallen. Egentligen var jag trött, men sköterskorna hade varit så ivriga, och själv hade jag nu blivit intresserad.
Det dröjde inte länge, förrän mannen med en avbedjande, klumpig gest böjde sig fram mot mig och började tala med mig. Han hade så tråkigt, o han hade så tråkigt, sade han på en rådbråkad svenska. Ville inte den unga svenska damen språka litet? Jag svarade på engelska, det enda språk jag trodde mig behärska någorlunda. Genast flyttade han sig närmare mig och pratade nu på flytande engelska. De små underliga ögonen, som påminde om ett djurs, foro blinkande och vaksamma över hela min gestalt.
Jag hörde tyst på honom. Han talade icke sammanhängande: från en beskrivning på Moskvas universitet, där han tycktes ha studerat, hoppade han plötsligt till New York, och då han kommit till Amerika, underrättade han mig i förbigående med ett förvridet leende, att han där hade lämnat hustru och barn. Han gav mig en hastig blick för att se, om jag var
22. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
