353
till hans musik eller då vi insjunkna i ett soffhörn sutto tysta med armarna om varandra. Men min häftighet skrämde honom. Hans kyssar voro svala och mina läppar så heta. Hans armar slöto sig om mig, men när de sjönko tillbaka, kändes min famn tom, som om jag aldrig hade tryckt honom intill mig och som om aldrig en liten sjuk flicka fått honom själv att stammande tillstå en dunkel trängtan. Ofta dök då tanken på Frank upp inom mig. Men den tanken var förbjuden, och jag sköt den åt sidan. Då gjorde det ont i bröstet, som om jag hade förlorat något.
LXVI.
Efter sjukdomens hets och jakt efter fantom sjönk jag så efter hand alltmer in i ett trötthetstillstånd, en dov likgiltighet för allt. Jag kände mig själv olycklig däröver. Men mina tankar hade mistat sina vingar och lämnat hjärnan som en orörlig, trög massa. Ingen, som icke själv erfarit det, kan förstå, vilket lidande ett sådant tillstånd innebär. Ens egen röst tycks en komma långt bortifrån, och de ord man yttrar framsägas av en främmande varelse, som man icke har någon sympati för.
23. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
