359
fröjd, när han kunde spela sitt första lilla stycke!
En dag föll han i trappan och slog sig. Ofrivilligt vände jag på huvudet och såg på den blanka ledstången. Ja, han åkte förstås på magen utför den och föll ned i förstugan som en liten vingskadad fågel. Han hade brutit sin arm. Nu dröjde det länge, innan han kunde spela igen. Men då hittade han på annat! I barnkammaren därinne lekte han ensam, medan syskonen sprungo tafatt på gården. Å, så många lekar han hade! Den roligaste var »hjälpleken». Då gick han långsamt över golvet böjd som en liten gubbe. Och runtomkring honom funnos människor, som han måste hjälpa. Ett barn hade ramlat ned i ett dike och kunde inte komma upp. Men han räckte högtidligt fram en liten käpp, och så hjälpte han upp barnet. I en vrå låg en gammal kvinna sjuk. Henne pysslade han med, strök henne över pannan, kände henne på pulsen. Och rätt som det var, blev hon frisk. En annan liten gumma kom och bad om en slant. Då gav han henne sina ettöringar. Hela tiden lyste hans ansikte av förtjusning.
Ibland lekte han, att en otäck häxa stängt in honom i ett hemskt hus. Då satt han på en pall mitt i rummet och tittade sig omkring.
