361
ehuru han inte längre åkte på magen utför ledstången.
Jag hörde steg i trappan. Det var Herbert. Hans mor och jag sågo samtidigt på honom, då han nu slog sig ned hos oss. Något spratt till alldeles vid mitt hjärta. Tätt bakom den där långe unge mannen skymtade jag svagt en liten smidig gestalt med ett par strålande stjärnögon. Det var inte Herbert, och det var likväl han också. Det var barnet, som hans mor nyss talat om, och samtidigt barnet, som mitt hjärta så sakta viskade om…
Vägen sträckte sig icke längre ändlös och rät långt bort i ett ovisst fjärran. Bara ett litet stycke framför mig på vägen vandrade det där lilla barnet. Jag skulle hinna upp det och ta det i min famn, som så länge värkt av tomhet och längtan. Jag kunde känna dess lilla varma, mjuka kropp mot min. Ett barn — och det skulle vara mitt eget…
LXVIII.
Efter den dagen då Herberts mor berättat om den där lille gossen var det, som om mitt sinne blivit lättare och gladare, och därigenom blev också Herberts och min samvaro bättre.
