364
första gången jag sett honom, och andra gånger, då han så där tyst och lätt stigit in i mitt rum därhemma. Var han olika nu? Var han icke densamme? Eller var det jag som förändrats?
Uppe i taket bildade lampljuset en orörlig, vit fläck, men omkring den flögo skuggorna från brasan som stora flädermöss. En av krukväxterna i fönstret hade slagit ut — en kaktus som nu sträckte långt ifrån sig en gräddgul stor blomma, som om den varit rädd för att sticka ihjäl den med sina vassa taggar. Åter betraktade jag ansiktena omkring mig. Vart och ett hade något särskilt karakteristiskt, men ändå voro de lika varandra, som blommor eller fåglar av samma familj likna varandra. Nu flyttade farbror Isidor litet på lampan, för att ljuset skulle falla bättre på boken. Och så kom det sig att ljusringen blev trängre. Fortfarande inneslöt den människorna framför mig, drog in dem i en skyddande cirkel. Men jag hade kommit utanför. Och jag kände skuggan som en fuktig kyla, en ensamhet jag aldrig skulle komma ur.
