372
Vid porten skildes vi åt. Pa ville prata litet med faster Gunilla, och så kom det sig, att det blev Melker som följde mig hem. Vi gingo tysta över Kungsträdgården. Jag log ännu röd i kinderna efter värmen och munterheten däruppe. Det spratt i alla mina leder, som om jag velat dansa, och utan att tänka på det gnolade jag halvhögt på en stepmelodi.
Det var kallt och klart. Jakobs klocka lyste stor och rund som en måne, men strax ovanför kyrktornet satt den riktiga månen, också den gul och rund, skinande mot en mörkblå, stjärnströdd himmel. Vi kommo fram till min port. Melker hade knappast yttrat ett ord. Nu öppnade han den tunga porten och höll upp den för mig. Jag räckte ut handen för att säga adjö, men då gick han själv in efter mig. Porten föll med ett ljud som av en tung suck igen efter oss. Uppe i vår förstuga lyste det, men där vi stodo var det halvmörkt. Då kände jag Melkers armar omkring mig. Han mumlade något halvhögt, som var omöjligt att uppfatta, och drog mig intill sig.
— Nej, nej, inte så! viskade jag och sökte göra mig fri, men han höll mig kvar.
Med en otålig gest kastade han av sig den mjuka hatten, som om den besvärat honom; och så böjde han sig ned och kysste mig. Det
