32
drag som för en ytlig bedömare kunde synas som någonting, vilket de båda släkterna hade gemensamt, rymde i själva verket just det väsentliga av den olikhet som vållade att familjerna Hastfehr och Ruthven aldrig kunde harmoniskt glida samman. Den sunda utåtriktade känsla, som förmådde en Hastfehr att impulsivt begå handlingar, vilka ofta blevo bestämmande för hans liv, hade ingen likhet med den hemlighetsfulla ödesstämning, som slagit sin klo i det Ruthvenska känslolivet. Jag vet ju också, att den dunkla, sagoskymda skogstjärn, där min mors klan i en längst hädanfaren forntid rysande blickat ned, låg långt, långt borta från den dammiga solbelysta landsväg, där min fars förfäder helt säkert en gång taktfast tågade fram. Sinnessjukdomen, för vilken min mor blivit ett av Ruthvensläktens många offer och som kastat sin skugga över min barndom, hade skapat en hemlig rädsla, som alla dess medlemmar mer eller mindre fruktlöst sökte värja sig mot. Kanske var det detta, att de i tysthet måste kämpa mot den, som var orsaken till mycket, som gemensamt präglade dem: kanske var det den kampens spasm, den nedkämpade skräcken och den inåtslagna ångesten, som gåvo upphov även till åtskilliga
