376
niskor i ett inbillat hat, men de han stred mot voro lika litet verkliga fiender som de skuggestalter och hjärnspöken, vilka hetsade Barbara.
Allteftersom dagarna gingo, blev tant Mirjams tillstånd mer och mer apatiskt. Det föreföll mig, som om denna ståtliga vackra kvinna så småningom smalt undan. Ungdomen föll av henne. Hade hon fått den av James? I hennes otroliga egoism var det ofattbart, att en annan ändå kunde ha varit det hopp hon levat på. Ibland undrar jag, om icke kärleken till denne vackre pojke var kärleken till henne själv — om icke den hysteriska ärelystnaden för hans räkning också var hennes egen ärelystnad. Nu fanns han icke mer. Ett stycke av henne själv, det mest levande, hade slitits bort — och så förtvinade också de övriga lemmarna. Hennes förfall gick med otrolig snabbhet. Länge måste det ha lurat under ytan, och av den stöt hon fick störtade hon.
Hon brydde sig icke längre om sitt yttre. I en gammal smutsig nattrock smög hon sig omkring i rummen, då hon icke låg hoprullad på schäslongen. Ögonen stirrade slött förbi praktfulla möbler, speglar och tavlor. Hennes fingertoppar voro bruna och klibbiga av chokladen
