398
över gröna prasslande träd och en glittrande silverström, och jag stannade och drog efter andan, då jag kommit in i det lilla kabinettet och såg tant Mirjam ligga hopknycklad på schäslongen. Men från stolen vid fönstret reste sig en lång gestalt, och häpen igenkände jag Magnus Ruthven. Han kom fram till mig och hälsade med den där klumpiga, tafatta bugningen jag mindes så väl.
— Jag har egentligen varit länge i Stockholm, sade han, men jag har inte förrän nu fått höra, hur det stod till här.
Vid ljudet av hans röst rullade massan på schäslongen upp sig. Tant Mirjam såg på oss. Det var, som om ett av hennes gamla elaka smil farit över hennes ansikte, men hon sade ingenting. Vi gingo ut i salen och togo plats vid det lilla vackra sybordet, där jag så ofta sett henne sitta. Hennes blick följde oss icke längre. Hon grävde ned händerna i en stor påse choklad och började äta bit efter bit på sitt vanliga brådskande, giriga sätt.
— Det är ju förfärligt, sade jag lågt.
Men Magnus skakade på huvudet. Sakta sköt han till dörren.
— Som hon är nu, svarade han hest, har jag alltid sett henne. Det var därför jag ryste,
