401
Magnus och jag gingo nedför trapporna. Ute blåste den ljumma luften emot oss. Vi blevo stående och sågo över Strömmen. Orkestern därborta på terrassen spelade en tango. Nu började Jakobs kyrkklocka slå, och dess klang bröt igenom musiken och föll som droppar av tung metall ned i vattnet. I allén strax bredvid oss gingo par om par viskande, tätt tryckta intill varandra. En hund nosade ivrigt mot gathörnet.
Magnus såg på mig med bleka, sorgsna ögon.
— Vi komma aldrig loss, sade han.
Jag frågade icke, vad han menade. Jag visste det ju. Här i sommarkvällen, där allt tycktes fladdra och flyta, där musik och klockklang och ömma viskningar och glittrande vågor stego och sjönko omkring oss, tycktes mig orden som refrängen i någon gammal folkvisa eller tagna ur en av min barndoms sagor.
Nej, vi skulle aldrig komma loss. Hon log däruppe, häxan i det lilla kabinettet. Samma kedjor snärjde oss och henne. Nej, vi skulle bara icke inbilla oss vara fria.
26. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
