69
visserligen och även jätten, då jag själv nådde honom till axeln, men lika ståtlig och vacker var han alltjämt för mig.
Han fyllde rummen med sin musik. Han gick tungt och bullersamt, så att man hörde honom på långt håll. Och när han från sitt rum ropade: Tony! spratt jag till och skyndade mig mot honom, med en iver och en förväntan, som alltid voro nya. Medan min mor levde, hade jag sett honom i stunder av dysterhet, då han suttit och stirrat framför sig med ögonen mörka av sorg. Men nu slog det mig varje dag, hur hela hans väsen hade blivit gladare och jämnare.
Det var något inom mig, något sunt och barnsligt, som fann sig fullkomligt i samklang med min far, men där doldes också något annat hos mig, som vägrade att erkänna honom — som misstänksamt och aggfullt lyssnade till hans stormande skratt och lustiga infall. Det är sant att han gjort mig en del ont. De människor som man alltid lever tillsammans med till följd av den lag som bestämt, att medlemmarna av en familj skola hålla sig inom samma väggar, göra en ju alltid ont på något sätt. Ett av min barndoms bittra minnen fick jag tack vare min far. En del dunkla erotiska
