Den här sidan har korrekturlästs
än ljödo i hans öra glada sånger
af blodets gång och tankens i hans dröm.
Men verkligheten sände hotfullt dofva
och dystra sånger till hans hufvudgärd:
»upp, Ator, gif åt sorgerna din gärd,
hvi sofver du, då folket ej kan sofva?»
Då stod han upp, tog på sig högtidsdräkten
och lät sig ryckas med af gatans brus.
Det var i första, kalla morgonväkten;
oändlig, dyster som en värld af häkten
låg staden under bleka stjärneljus.
Och människorna voro lika fångar,
som sluppit ut men glömt sin frihets bruk;
de sågo på hvarann som sjuk på sjuk
och drefvo utan mål i stadens gångar.
På torgen stodo menighetens präster
och talte underliga visdomsord,
och städse samlades en skara gäster
till stundens mättnad omkring deras bord.
— 120 —
