Den här sidan har korrekturlästs
»Dig ropar jag som människorna bida
med tjusning och med skräck sen tusen år,
Din närhet bländar dem, de ängslas, kvida,
de frukta domen som dem förestår.
De dröja sörjande bland sina döde,
de trefva i de spår de själfva gjort.
Men det är fåfängt, du är deras öde,
och lifvet leder till din tempelport.
»O herre, jag har hört profeter stamma
ditt namn på bålet, som dem folket tändt.
Jag andra sett, som själfva släckt den flamma,
de offrat dig, när deras skinn den bränt.
O hvilken skam att tjäna dig med fruktan,
hvars väsende är obetvingligt mod.
Kom, slå oss, herre, vi behöfva tuktan
förrän vår tempeltjänst blir ren och god!
»Jag ser dig: fjärran från du mot oss skrider,
af idel klarhet är ditt majestät,
— 127 —
