Den här sidan har korrekturlästs
Du är borta! — Fröjd och vånda,
allt är stoft, stoft är Joconda!
Är det du, hvars kyssar brände,
som jag älskade och kände?
Blek är munnen, sträng är pannan
och du synes mig en annan.
Barn af underbara öden,
inga gåtor mer dig skrämma,
inför stillheten och döden
endast joller är min stämma.
Han har segrat nu, den tyste!
Ensamhet är själens öde,
tecknet, på din panna skrifvet.
Dina läppar blott jag kysste,
— ensam gick du genom lifvet,
ensam gick du till de döde!»
Han tystnade. I stycken lutan bröt han.
Re’n bräckte dagen; blek blef lampans låga.
Och med en kyss på hennes panna slöt han
för sista gången hennes ögons fråga.
— 140 —
