Hvad vill du, sol, med dina nyktra strålar,
en dryck af vatten blott ur grofva skålar?
Vi druckit solglans, mättad af de safter,
som lönligt röra sig i jordens sköt,
och luttrad se’n af jäsningstidens krafter,
tills den i våra glas förädlad flöt.
Vi druckit sol, som svällt i rankans bukter
och lefvat blommans korta kärleksvår,
som samlat glöd och kraft i klasens frukter,
och mognat dem i ensamhetens år.
En sol, som skummats ifrån ljusets flöden,
och undfått skönhetslifvets dop i döden.
Och när vi drucko den i festens timma,
slog mörkret gnistor, tystnaden fick ljud;
vår blick blef klar från lifvets dunkla imma,
och hvarje längtan famnade sin brud.
Den skaparkraft, som i vår själ låg bunden,
slet sina bojor och blef gud för stunden.
I konstens prisma bröt sig lifvets dager,
och se, en okänd värld blef uppenbar,
där linien talar, färgen gåtfullt drager,
och ordet är en tanke, som lagts bar,
— 166 —
