Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Fast de glömt de friska vindar
och de salta vågors skum
och det sköna gudalifvet
djupt i hafvets blåa rum.
Sökande en mänsklig lycka
ibland människor de bo,
men den fasta mark dem bränner,
deras själ får ingen ro.
Och om ödet här på jorden
för dem samman fjärran från,
af en dunkel aning fattas
hafvets dotter, hafvets son.
Ty när deras blickar mötas
samma sorg de gripas af,
gripas af en hopplös längtan
till det stora, fria haf.
— 17 —
