Den här sidan har korrekturlästs
emellan skogar
och mänskobyggen.
Men hör, hans stämma
har mistat klangen,
men se, hans vatten
har mist sin klarhet,
är tungt och grumladt
af all den slagg
som det mött på färden.
Då tager hafvet
det i sin famn,
och siktar slaggen
och gifver böljan
dess renhet åter,
att genomskinlig
den vaggar ljuset
i ensamhetens
strålande vidder.
Ja, därför är det,
som jag dig älskar,
o ensamhet,
att du renar
— 27 —
