Den här sidan har korrekturlästs
och då jag sluter till mitt öga,
jag ser hur berg förtona i det höga.
Död ligger drömmen nu, men kunde jag
med kärleks starka andedrag
i formlöst minne blåsa lif igen,
till dig jag skulle sända den.
Ty du är trött, och, ser du, drömmens bild
var gränslöst stor, men ock oändligt mild.
I vindens rena fläkt det sommar fans,
och bergens snö låg varm i morgonglans;
i fjärran luft blef hårda klippan mjuk,
och vågens kamp försvann på hafvets vida duk.
Ja, du är trött, din himmel ligger skymd
af moln, som sluta sig i täta ringar;
du skulle hvilat ut i drömmens rymd,
som örnen hvilar sig, på bredda vingar!
— 37—
