Den här sidan har korrekturlästs
Per, med lätt och smidig kropp,
fick nog göra månget hopp,
men kom alltid ner på fötter.
Sten och torfvor flögo kring
under kämpatagen;
rundt omkring dem i en ring
ängen var som slagen.
Marken skälfde, gräs och strån
tycktes ängsligt darra;
allt var tyst, blott långt ifrån
som med skadelystet hån
ängsknarrn hördes knarra.
Och när öfver skögens bryn
morkullshanen syntes hasta,
blef han skrämd af sällsam syn
och begynte kasta.
Men från hagen tätt invid
hördes det ibland ett prassel;
— 48 —
