Den här sidan har korrekturlästs
Mitt refvade segel
fladdrar i ångest,
böljorna kvida.
Då mina blickar
gå öfver hafvet,
dess storhet förfärar.
Hvarför dröjer du?
Denna väntan
är värre än döden!
Nu! — — —
De äro kring mig
de tjutande hundar,
rycka mig med i
sin rasande färd.
Ångestfullt handen
griper om rodret.
Gäller det lifvet — låt gå för lifvet!
Men jag vill kämpa ännu till det sista.
— 72 —
