— 109 —
mes, men inte rör det oss.
— Jaså, inte det, inte det? Vida vyer, min bästa mr Mac, utgöra bland de allra viktigaste faktorerna i vårt yrke. Idéernas mellanspel och ett indirekt användande av kunskap äro ofta av det största intresse. Ni torde ursäkta dessa anmärkningar av en man, som, ehuru blott konnäsör med avseende på brott, likväl är något äldre och kanske mera erfaren än ni.
— Det är jag den förste att medgiva, sade detektiven helt uppriktigt. Ni kommer fram till huvudsaken, det nekar jag inte för, men ni gör det på så underliga omvägar.
— Nå, så lämnar jag det förflutnas historia därhän och övergår till den innevarande dagens fakta. Som jag redan sagt, gjorde jag i går kväll ett besök på herrgården. Jag täffade varken mr Barker eller mrs Douglas. Jag ansåg det inte nödvändigt att störa dem, men till min glädje hörde jag, att den unga frun inte märkbart tärdes av sorgen och att hon haft god aptit vid middagen. Mitt besök gällde egentligen den hederlige mr Ames, med vilken jag utbytt några vänskapsbetygelser som kulminerat i att han, utan att fråga någon, givit mig tillstånd att en stund sitta ensam i skrivrummet.
— Hu då! Med det där! utbrast jag.
— Nej, nej, allt är nu i ordning. Ni gav ju tillåtelse därtill, mr Mac, har man sagt
