— 116 —
nom vacklande på styva ben, under det att han i ett av dessa utbrott av nervös energi, som ibland kunde göra honom till den vigaste och starkaste man jag någonsin sett, ilade över bron och häftigt ringde på klockan. Nu hördes rasslet av fråndragna reglar och den förvånade Ames stod i den öppnade porten. Holmes sköt utan att säga ett ord undan honom och rusade, följd av oss alla, in i det rum, där vi sett mannen, på vars rörelser vi givit akt.
Oljelampan på bordet representerade skenet vi sett utifrån. Den greps nu av Cecil Barker, som höll upp den emot oss då vi trädde in. Dess ljus föll över hans kraftiga, beslutsamma, slätrakade ansikte och hotfulla ögon.
— Vad f-n är meningen med det här? skrek han. Vad är det ni söker här?
Holmes kastade en snabb blick kring rummet och fattade därefter tag i ett genomblött knyte, ombundet med ett rep och slängt under skrivbordet.
— Det är detta vi söka, mr Barker, sade han. Det här knytet, sänkt medelst en handtyngd och av er nyss uppfiskat ur löpgraven,
Med häpnad tecknad i sitt ansikte stirrade Barker på Holmes.
— Hur i all världen kan ni veta det? frågade han.
— Helt enkelt emedan jag lagt dit det själv
