— 125 —
Men till saken, mina herrar, Dagen före dessa tilldragelser var jag över i Tunbridge Wells och fick på gatan se skymten av en viss man. Det var bara en skymt av honom jag såg, men jag har i somliga fall en snabb uppfattning och jag tvivlade ej ett ögonblick på vem det var. Det var min värsta fiende av dem alla — en som i många år satt efter mig som en hungrig varg sätter efter en ren. Jag visste att det skulle bli ledsamt och skyndade hem och beredde mig därpå. Jag hoppades kunna reda mig på egen hand. Det hade funnits en tid då min goda tur varit ett talämne i Förenta staterna. Jag tvivlade inte på att lyckan fortfarande skulle stå mig bi.
Hela den följande dagen var jag på min vakt och gick inte alls ut i parken. Det var väl att jag inte gjorde det, ty han hade nog fällt mig med sin hagelbössa innan jag hunnit anfalla honom, Sedan bron blivit uppdragen — jag kände mig alltid lugnare om kvällarna då detta skett — tänkte jag inte vidare på saken, ty det föll mig inte in, att han kommit in i huset och låg i försåt för mig här. Men då jag, min vana trogen, klädd i nattrock giorde min rond, vädrade jag fara det första jag kom in i skrivrummet. Jag förmodar, att när man i sitt liv varit utsatt för faror, vilket varit fallet med mig, mera än de flesta, så utvecklas ett slags sjätte sinne som svänger den röda flaggan. Jag märkte tyd-
