— 127 —
Jag stod och stödde mig mot sidan av bordet då Barker kom nerspringande. Jag hörde min hustru komma men skyndade till dörren för att hejda henne. Det var ingen syn för kvinnor. Jag lovade att snart komma upp till henne. Jag sade några ord till Barker — han uppfattade allt i blinken — och vi väntade att de andra skulle komma efter. Men de syntes inte till. Då förstodo vi, att de voro utom hörhåll och att endast vi visste vad som händt.
Det var då som jag fick en idé — en idé så ljus, att den bländade mig. Mannens ärm hade glidit upp och på hans underarm syntes logens inbrända märke. Se här.
Mannen vi kände under namnet Douglas vek upp sin egen rockräm och manschett och visade oss en brun triangel inom en cirkel, alldeles lik den vi sett på den dödes arm.
— Det var åsynen därav som gav mig uppslaget. Jag tyckte mig se allt i ett ögonkast. Hans längd, hår och figur voro ganska lika. mina. Ansiktet var oigenkännligt. Stackars karl! Jag gick efter de kläder jag nu har på mig och inom en kvart hade Barker och jag satt på honom min nattrock, och så låg han som ni funno honom. Alla hans kläder bundo vi ihop i ett bylte och fastgjorde det vid den enda tyngd som stod mig till buds samt slängde ut det genom fönstret. Det kort han äm-
