— 45 —
jag givit akt just på det märket och ofta har jag undrat vad det kunde vara för något.
— I så fall har det inte något med brottet att skaffa, sade sergeanten. Men underligt är det i alla fall. Allt som rör det här är underligt. Nå, vad är det nu då?
Hovmästaren hade ropat till av förvåning och pekade på den dödes utsträckta hand.
— De ha tagit hans vigselring! skrek han.
— Vad säger ni?
— Jo, det är sant. Min husbonde bar alltid sin släta vigselring på vänstra handens lillfinger. Den där ringen med guldklimpen satt över den och på fjärde fingret bar han en ring som föreställde en slingrad orm. Guldklimpringen och ormringen äro kvar, men den släta ringen är borta.
— Han har rätt, sade Barker.
— Säger ni, sade sergeanten, att vigselringen satt under den andra?
— Ja, alltid.
— I så fall har mördaren, eller vem det nu var, först dragit av den så kallade guldklimpringen, sedan vigselringen och så satt tillbaka guldklimpringen igen.
— Så har det gått till.
Den värdige landtpolisen skakade på huvudet.
— Jag tycker att ju förr vi få Londondetektiverna att ingripa, desto bättre är det,
