— 52 —
vit begången, kunde han i så fall hoppas att helt snabbt glida ned genom fönstret, vada över löpgraven och i all stillhet komma sin väg. Det är lätt att förstå. Men är det antagligt, att han skulle göra sig besvär att komma hit med det mest bullersamma vapen som finnes, väl vetande att det skulle kalla varenda varelse i huset till stället, så fort benen buro dem, och att allt talade för att han bleve sedd innan han komme över löpgraven! Är det troligt, mr Holmes?
— Ni talar ganska övertygande, svarade min vän tankfullt, och ett sådant handlingssätt skulle ha haft högst ovanliga skäl. Får jag lov att fråga er, mr White Mason, om ni genast undersökte löpgravens motsatta sida för att se efter om det fanns spår av någon som klättrat upp från vattnet?
— Några sådana funnos icke, mr Holmes, men skoningen är av sten och man kunde knappt vänta sig att finna några dylika.
— Varken spår eller märken?
— Nej.
— Jaså! Är det något som hindrar, mr wnite Mason, att vi genast begiva oss till herrgården! Möjligen kan det finnas någon annan obetydlighet att draga slutsatser av.
— Det var just det jag tänkte föreslå, mr Holmes, men jag trodde det var bäst att göra er bekant med alla omständigheterna innan vi begiva oss av. Jag antar, att om det är något
