— 54 —
på landet i England, krökte vägen hastigt och framför oss låg det långa, låga jakobeiska huset av smutsigt leverfärgade tegel, på sidorna omgivet av en gammalmodig trädgård med klippta idegranar. Då vi kommo närmare fingo vi syn på den av trä byggda vindbron och den vackra, breda löpgraven, som låg stilla och blank som kvicksilver i det kalla vintersolskenet. Tre sekler hade dragit förbi den gamla herrgården, sekler för födelse och hemkomstöl, landtliga fester och rävjaktsmöten. Nog var det underligt att nu på ålderdomen denna mörka tilldragelse kastat sin skugga över de vördnadsvärda murarna. Och dock — dessa sällsamma spetsiga tak och konstigt utskjutande gavlar voro en ganska lämplig infattning för hemska och grymma intriger. Då jag betraktade de djupt liggande fönstren och hela den långa dystra, av vattnet vid dess fot sköljda fasaden, insåg jag, att ingen scen kunnat vara bättre avpassad för ett sådant sorgespel.
— Det där fönstret är det, sade White Mason, jag menar det närmast till höger om vindbron. Det står öppet, alldeles som det befanns i natt.
— Det är bra trångt att komma igenom.
— Ja, inte måtte mannen ha varit fet. Det behövs inte ert skarpsinne för att sluta sig till det. Men ni eller jag kunde nog krångla oss igenom ändå.
