— 79 —
Mrs Douglas’ ansikte lystes upp av ett flyktigt leende.
— Kan väl en man livet igenom gå och bära på en hemlighet utan att den kvinna som älskar honom får en aning därom? Jag visste det av många tecken. Jag förstod det av hans vägran att tala med mig om vissa episoder under hans liv i Amerika. Jag förstod det av vissa försiktighetsmått han vidtog. Jag förstod det av vissa ord han lät undfalla sig. Jag förstod det av det sätt, varpå han betraktade oväntade främlingar. Jag var fullkomligt säker på, att han hade några mäktiga fiender, att han trodde, att de voro honom på spåren, och att han alltid var på sin vakt mot dem. Så säker har jag varit på den saken, att jag känt verklig ångest, om han kommit hem senare än jag väntat honom.
— Törs jag fråga vilka de ord voro, som han lät undfalla sig? inföll Holmes.
— ‘Fasans dal’, svarade mrs Douglas. Det uttrycket begagnade han, då jag frågade honom. ‘Jag har varit i Fasans dal, och jag har inte kommit ut från den än.’ ‘Skola vi då aldrig slippa ut ur Fasans dal?’ plägade jag fråga honom då han föreföll allvarsammare än vanligt. ‘Ibland tror jag, att vi aldrig skola göra det’, svarade han någon gång.
— Ni frågade honom väl, vad han menade med ‘Fasans dal’?
— Ja, det giorde jag, men då blev han
