— 85 —
gedien och i mitt sinna kvarlämmade ett dystert intryck.
Jag har sagt att trädgården omgavs av en rad i dekorativt mönster klippta idegranar. Längst bort från manbyggnaden tätnade dessa granar till en oavbruten häck. På häckens frånsida, dold för deras ögon som närmade sig från byggningen, stod en stenbänk. Då jag nalkades denna punkt, tyckte jag mig höra röster — någon anmärkning uttalad med grov manlig stämma och besvarad med ett litet klingande kvinnligt skratt. I nästa ögonblick hade jag svängt om häcken, som slutade strax därintill, och min blick föll på mrs Douglas och den där Barker, innan de märkt att jag kommit. Hennes utseende gav mig en chock. Inne i matsalen hade hon varit så sedesam och högtidlig. Nu hade hon avkastat allt sken av sorg. Hennes ögon glänste av levnadslust, och hennes ansikte skälvde än av det löje den andres ord framkallat. Han satt framåtlutad med händerna knäppta och armarna stödda mot knäna, och på hans djärva, vackra ansikte lyste ett motsvarande leende. Inom ett ögonblick — men ett ögonblick för sent — återtogo båda sitt låtsade allvar, ty de hade fått se mig. Ett par hastiga ord växlades mellan dem, varefter Barker reste sig och gick emot mig.
— Ursäkta, sir, sade han, men är det inte dr Watson jag talar med?
